Relapse

Ändå... ändå är spelet med i särklass flest timmar på mitt Steam-konto... nej. Nej, vi pratar inte om det. Vi pratar INTE om det spelet. NÄMN INTE R... NÄMN DET INTE!

Jag trodde jag var fri! Jag har bytt land, bytt namn, jag har slängt min gamla musmatta! Jag har försökt fly från tyrannin, från den psykologiska tortyren, från köttkvarnen som stavas R-U-S... ÅH NEJ. Tankarna! De är tillbaka!

Jag hör det igen. Ljudet av en sten mot en tallstam som ekar i mitt kranium. Rostens sjungande viskningar, kall metall som raspar sitt obegripliga, onda språk direkt in i min hjärnbark. De övergivna, rostiga monumenten... som en urbexares allra värsta febermardröm växer de upp ur golvplankorna och slukar mina drömmar. Har det gått hundra timmar? Ett tusen? Tio tusen? Jag har förlorat räkningen på hur länge jag vandrat förbrilt, naken och livrädd i det där karga landskapet. En värld där varje skugga bär ett spjut, där buskarna har ögon och där vinden skrattar åt mina patetiska, desperata försök att bygga ett hem av kvistar och lera.

Du förstår inte... mitt skrivbord? Det är inte ett skrivbord längre. Det är ett altare av vansinne, helt täckt i paniska blyertsteckningar av AK-47:ans spraypatterns. Ner, vänster, höger, vänster... Jag ritar dem i sömnen! Jag drar fingret i imman på bussfönstret: spraypatterns. Jag ser dem i kaffesumpen på morgonen: spraypatterns!

Skärmen är inte längre en skärm. Den är en glödande port till en parallell dimension där byggnader gråter blod och himlen alltid luktar svavel och raketbränsle. Och det värsta? Det allra värsta är att jag dras till det. Som en hypnotiserad nattfjäril flyger jag rakt in i elden, styrd av en mörk, osynlig kraft som helt har kapat mitt nervsystem. Vad har jag blivit? En drönare? En slav under svavelgruvorna?

Jag hoppar till av varje ljud. Hörde jag fotsteg utanför fönstret? Är det grannen i trapphuset, eller är det en offline-raid med C4?! Jag klickar frenetiskt i luften – vänsterklick, högerklick, bygga vägg, uppgradera till plåt. Jag försöker bygga mig ut ur min egen lägenhet för att fly den skoningslösa, loopande cykeln av överlevnad. Men det är lönlöst. Jag vet att jag är förlorad. Min själ har blivit loot. Spelet har ätit en tugga av min frontallob och spottat ut den som skrot.

Det är en djävulsk, synkroniserad dans av pixelerad galenskap, en oändlig spiral rakt ner i ett digitalt, radioaktivt helvete. Jag kan inte sluta. Mina händer rör sig av sig själva. Farma. Bygga. Dö. Jag kan inte sluta... snälla, ta bort tangentbordet... Rust... RUST! RUUUUST! FÖR GUDS SKULL, NÄMN INTE RUST!